Oh happy day!

Det är full vinter ute, men det doftar vår. Februari - årets kallaste månad, avslutar på ett lovande sätt. Nästan nollgradigt och strålande sol.

Alla onda tankar om snöstorm och midvinterkyla verkade smälta bort i vårsolens första strålar och jag tänkte; Kära vinter, allt är förlåtet! Välkommen åter i november!

Slut som artist

"LEDIG" står det färgglada versaler under dagens datum (som förövrigt är inringat med fet tusch) i min kalender. Jag har under de tre senaste veckorna ofta sneglat längtansfullt på den sidan i kalendern. Det har varit mycket på sistone. Har det inte varit jobb, så har det varit uppstyrande av min framtid eller något annat viktigt. Inte konstigt att jag är så trött.

Att vara ledig betyder för mig i vanliga fall att jag då försöker göra allt som jag inte hunnit med. När jag kom hem från jobbet igår, så utmattad att jag bröt ihop när någon försökte skämta med mig, insåg jag att jag behövde ta en liten time-out. Så idag har jag varit ledig - på riktigt. Släppt alla måsten och bara varit.

Sovit tills jag vaknade av mig själv, ätit frukost i sängen, tagit en lång promenad i snöstormen och lyssnat på bra musik. Helt enkelt bara gjort saker som jag haft lust med. Att det sedan faktiskt blivit en del av sakerna på min "att-göra-listan" är ju bara ett plus i kanten. En otrolig skön och välbehövlig dag.

Tänk att det ska behövas en kraschlandning för att påminnas om att vikten av vila och återhämtning inte bara är något som gäller vid träning. Jag känner mig rätt slut som artist just nu, men på måndag borde jag åter vara tillbaka på scen.

The show must go on.

I ett iskallt IKEA-land

Jag erkänner. Livet hemma i den lilla byn, som ligger precis där älven kröker sig, har på sistone inte varit speciellt roligt. Inte det minsta roligt faktiskt. Kylan verkar ha lamslagit mig och jag känner mig frusen ändå in i själen. Jag masar mig upp ur sängen alldeles för tidigt varje morgon och sedan verkar resten av dagen enbart vara en transportsträcka tills jag äntligen får gå och lägga mig igen.

En konstant trötthet som påverkar allt jag gör och tänker. Noll inspiration. Jag återkommer när jag tinat upp och fungerar någorlunda normalt igen. Förhoppningsvis inom kort, då åtminstone kylan utomhus nu börjar ge med sig.

.

Trettiosexiskallaminusgraderderdeträckernu!

Vädret är tydligen samtalsämnet den här veckan, precis som alla andra veckor under året. "Nog är det kallt!" konstaterar gubbarna här hemma, där de står med jackorna uppknäppta utanför byns enda affär.

Jag skulle kunna skriva många frostiga ord om hur kylan äter upp mig inifrån och förpestar min tillvaro. Men jag besparar er mina dystra ord och säger som gubbarna; Nog är det kallt! (läs; det är nog kallt!).

Livet är ett evigt pusslande

Minst en gång per dag klär jag mig efter väder, kopplar hunden och smäller igen ytterdörren bakom mig. Sedan går vi, hunden och jag. Längs den snötäckta grusvägen upp till stora vägen där vi sedan svänger norrut, alltid norrut. Många, korta steg för mig lätt in ett högt tempo och benen verkar snart gå av sig själv. Hunden trippar tätt bakom mig och jag börjar lägga pussel, tankepussel.

I början av dagen är oftast kantbitarna och större delar av pusslet intakt från gårdagens pusslade och jag kan fokusera på detaljer. Om tankepusslandet sker senare under dagen ligger fokus på att pussla ihop ramen och få någorlunda ordning på motivet. Ibland finns det bitar som inte verkar passa någonstans, hur man än vrider och vänder på dom. Nästa gång jag pusslar ser jag med en gång var dessa bitar har sin plats.

Ett motiv växer fram, ibland färgglatt och vackert. Andra gånger är pusslet grått, fult och trasigt här och där. Vissa pussel klarar jag av att lägga på en dag, medan mer detaljerade motiv kan ta flera dagar att färdigställa.

En timme och många pusselbitar senare svänger jag och hunden åter in på den snötäckta grusvägen och avslutar pusslandet för den här gången. Jag vet att det imorgon kommer finnas fler pusselbitar att lägga på plats. Livet är ett evigt pusslande.

Sen en tid tillbaka har jag varit tom

Ibland infinner sig en obehaglig känsla av tomhet. Utan förvarning smyger den sig på och det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är som saknas. Utåt sett verkar allting vara bra, men inombords är det tomt. En känsla av missnöje sprider sig i hela kroppen och trots försök att vara närvarande är tankarna på ett annat håll.

Vissa gånger varar känslan bara i några minuter. Andra gånger i timmar som blir till dagar.

Kanske fyller den olustiga känslan en funktion. För på något sätt blir det ett uppvaknande när den slutligen lämnar en. Man ser allt med nya ögon och blir påmind om hur fantastiskt livet egentligen är.

En påminnelse om att leva här och nu.