tisdag 23 oktober 2012

fredag 19 oktober 2012

Första snön


Efter veckor av regn som urvattnat naturens alla färger och kvar bara var ett gråbrunt mörker kom höstens första snöfall. Ett plötsligt men samtidigt så väntat och efterlängtat snöfall. Flera centimeter blöt nysnö som inom loppet av bara några timmar förvandlade hela dalen till en magisk vintervärld. Gnistrande snö och strålande sol för en dag, sedan återigen ett grått höstslask som ger blöta fötter och trött humör. Än är vintern inte här för att stanna, utan det var bara en försmak på vad som komma skall.  

Jag älskar verkligen vintern, men varje år kommer jag ändå en punkt då jag är spyless på allt var mörker och kyla heter. För mycket av det goda är liksom aldrig bra, men sedan efter vår, sommar och höst är jag återigen redo för att möta vintern. I oktober står jag där med vidöppna armar och välkomnar första snön likt en gammal vän. Long time no see, jag har saknat dig.

Tystnaden som uppstår vid snöfall är något alldeles speciellt, som om hela världens bäddats in i bomull. En vit fuktig bomull som knarrar dovt under fötterna. Mina skor blir de första att lämna avtryck i snön, tungspetsen fångar snöflingor och jag uppför mig som om jag aldrig sett snö förut, trots att jag praktiskt taget är uppvuxen i en snödriva.

Den här vintern kommer jag att få det bästa av två världar. Fram till slutet av januari ska jag njuta ohämmat av tysta snöfall, skidåkning och bus i snön med hunden och sedan, när jag vanligtvis brukar börja känna mig mätt på kyla, väntar äventyr på varmare breddgrader.

måndag 15 oktober 2012

Sånt som gjort mig glad på sistone

  • Ett paket från Skottland, adresserat på ovanstående sätt. En present, ett litet kort och så mycket omtanke.Det är lycka att ha sådana vänner!
  • Fem timmars lövkrattning i fint höstväder. Ipoden på högsta volym och tankar som dansade i takt med musiken. 
  • Söndagspyssel, då det finns all tid i världen till att både börja och avsluta projekt. Sittandes på golvet i vad jag brukar kalla ett kreativt kaos av papper, pennor och annat pysselmateriel.Att få gå in i min egna lilla värld och bara klippa, klistra och skapa.
  • Många och långa skogspromenader med hunden. Massor av frisk luft, motion och tystnad är en svårslagen kombination.
  • Dagliga konversationer med B2 via SMS eller Skype. Jag ligger framför datorn och vrider mig av skratt när meningslösa samtalsämnen blandas med betydligt större allvar. Jag skulle aldrig överleva utan henne i mitt liv, världens bästa vän!
  • Roliga träningspass. Kettlebells = svettigt, jobbigt och grymt kul!
  • Tanken på att november närmar sig med stormsteg vilket betyder en liten turné till Linköping, Stockholm, Amsterdam och Uppsala. Kvalitetstid med älskade vänner som jag längtar ihjäl mig efter - ja tack!
  • Att jobben börjar rulla in som de ska, det går bra nu.

lördag 13 oktober 2012

Veckans insikt

Hur idylliskt, vackert och härligt livet än är här hemma i byn så har det börjat krypa i kroppen på mig. Jag längtar efter äventyr, spontanitet men framförallt socialt umgänge. Mitt sociala liv har på två månader gått från en intensitet på ungefär 180 % till att i princip nästan vara obefintligt. En stor omställning som jag i och för sig varit förberedd på, men som i praktiken har varit betydligt tuffare att hantera.

Jag påminner mig själv ständigt om att att det här faktiskt är ett aktivt val som jag har gjort. Det finns många andra saker som jag hade kunnat göra den här hösten, men jag valde att bo hemma i byn i ett halvår. Häromdagen, efter en kortare tid av intensiv längtan efter något annat, slog det mig och blev med ens så självklart. Jag kommer aldrig någonsin att ångra mitt val.

En eftermiddag i början av oktober, solen förstärker alla klara höstfärger och jag svettas i min vindjacka. Morfar krattar ihop löv till stora högar och min uppgift är att köra bort lövbergen med skottkärra innan mina systrar får för sig att hoppa i dom. Vi spånar på idén om att bygga en "lövtippningsramp" för att underlätta arbetet, men i övrigt jobbar vi på i tystnad.

Ett kallt och intensivt regn har slagit mot fönsterrutorna hela morgonen, men inne i mormors kök är det varmt och skönt. Vi bakar limpor och kakor som ska sparas i frysen ända fram till jul. På radion spelas svensk hiphop i "Morgonpasset i P3" och jag sjunger med. Mormor och jag konstaterar att vi är ett riktigt bra team, då bakningen går som på räls.

Jag och mamma ligger på köksgolvet och stretchar, genomblöta av svett efter kvällens träningspass. Diskuterar vilka övningar som var roligast alternativt jobbigast, vilket oftast brukar vara samma övning. Vi jämför vem som har störst muskler, jag vinner alltid men mamma har en smidighet som jag saknar. Kanske dyker den upp sådär i 50-års åldern.  

Kommunmästerskap i friidott för mellan- och högstadiet. På startlinjen till finalen i 60 meter står flickor från årskurs fyra uppställda. Tjejen som vinner har ett fint löpsteg och det ser ut att gå lekande lätt när hon flyger förbi de andra. Innan dagen är slut har hon fullkomligt krossat allt motstånd och fått med sig totalt fyra guldmedaljer hem. Min duktiga lillasyster.

"Tänk att du sitter här bredvid mig och inte i Edinburgh! Tänk att det går att ringa till dig för att bjuda över dig på kaffe!" suckar min snart 90-åriga gudmor lyckligt, där vi sitter vid bordet i deras pörte.

Jag kommer aldrig ångra att jag valde att tillbringa tid med några av de absolut viktigaste människorna i mitt liv.

torsdag 11 oktober 2012

Look at the stars, look how they shine for you

Himlen var så makalöst vacker ikväll när jag promenerade runt byn med hunden. Ett kolsvart himlavalv med tusentals gnistrade diamanter. Temperaturen närmade sig nollstrecket och det var en sån där kväll när blicken oftare var riktad uppåt än framåt. Vägen som jag alltid går kan jag ändå utan och innan så det spelade ingen roll.

Under min timme ute i höstmörkret fick jag se en stjärna falla. Och så en till! Och ännu en! Tre stjärnfall, så magiska att superlativen knappt räcker till. Med vidöppen mun, hänförd av det fantastiska stjärnspelet, stod jag mitt på vägen och fylldes av en "live-in-the-moment-allt-annat-kan-vänta"-känsla.

Tre gånger om skickade jag iväg en önskan ut i rymden och hoppas förstås på att den nu kommer att gå i uppfyllelse!

fredag 5 oktober 2012

So I did

Igår fick jag ett brev av den handskrivna, roliga och personliga sorten. Jag som verkligen älskar att få brev gjorde precis som jag alltid brukar göra. Slet direkt upp kuvertet och började läsa samtidigt som jag sakta promenerade ner längs grusvägen från brevlådorna. Trampade i en vattenpöl eftersom jag inte såg mig för, fullt koncentrerad på brevets innehåll. Ett brev daterat 18/8 för ett år sedan, skrivet in i framtiden och jag förvånades över hur mycket kloka tankar avsändaren hade lyckats få ner på en och en halv A4-sida.

Förväntningar inför det kommande året, tolv månader som nu tillhör det förflutna. Tankar om vilka lärdomar som nu skulle finnas i bagaget och drömmar som vid det här laget skulle vara uppfyllda. Jag log stort när jag konstaterade att det mesta som stod i brevet idag faktiskt är verklighet. Ryggsäcken är full av nya erfarenheter och drömmarna är inte längre drömmar, utan fantastiska minnen och upplevelser. Brevet var på ett sätt det slutliga bekräftandet och beviset på ett framgångsrikt år. 

Ett brev skrivet av Liv(et)-innan-Skottland, adresserat till Liv(et)-ett-år-senare.

I believed, I could and so I did!

torsdag 4 oktober 2012