Alla vill till himmelen men få vill ju dö

Döden. En så självklar del av livet, men samtidigt så skrämmande för många. Man väljer att inte tala om den, låtsas som att den inte finns. Tills den en dag knackar på dörren, ibland som en högst objuden gäst. Andra gånger som någon man väntat på ett tag. Oavsett situation blir döden en påminnelse om hur bräckligt ett människoliv är och att det inte är någonting som man kan ta för givet.

Jag har mer än en gång, under mitt hittills 22-åriga liv, fått erfara hur döden kan komma snabbt och plötsligt. Människor som varit mitt uppe i sina liv har ena stunden varit så nära, för att i nästa stund vara borta. För alltid. Trots mina erfarenheter är jag inte rädd för att dö.

Det som skrämmer mig är tiden. Att inte få tillräckligt med tid. Inte tillräckligt med tid för att leva mitt liv, så som det är tänkt. Inte nog med tid för att hinna göra skillnad, för att hinna betyda något för någon annan. 

Men är något som jag har lärt mig av alla smärtsamma förluster så är det att leva ett helt liv inte handlar om år. Som det gamla talesättet säger "Fyll inte livet med år, utan åren med liv". Vissa behöver kanske 80 år för att leva sitt liv, medan andra göra det på 8 eller 13 år.

Det handlar om att leva här och nu, utan att blicka för mycket varken framåt eller bakåt. Det enda som vi med säkerhet vet att vi har är NU. Jag försöker också att leva därefter.

Kontraster

Igår var jag bitter och trött. Efter ytterligare en framgångsrik dag på jobbet (som min mamma brukar uttrycka sig), kom jag hem till ett mörkt och tomt hus. Sista arbetsdagen för veckan var avklarad och så fort jag klev in genom ytterdörren slog både min kropp och mitt huvud om till helg-mode. Tröttheten lade sig som en tung mantel över mina axlar och den enda middagen jag orkade åstadkomma var en tallrik med yoghurt.

Tänkte att ett avsnitt av "Vänner" skulle pigga upp mig, men av alla x-antal avsnitt som finns råkade jag givetvis välja det minst roliga avsnittet. Handlingen påminde om något jag verkligen inte ville tänka på just då och för att toppa det hela spelades en låt som jag förknippar med en del smärtsamma minnen. Det kunde helt enkelt inte ha blivit mer fel. Stängde av och gav mig ut på en skidtur med hunden, ett säkert kort för att piggna till och bli på bättre humör. Trodde jag ja...

Den kalla vinden gav mig brain freeze och älven liknade mest en isbana. Jag kände mig som Erik Segerstedt (se "Mitt liv som Hellner" på svtplay) och när det fastnade renbajs under mina skidor (note to self: åk inte på vägen där ett hundratal renar har stämt träff!) fick jag nog och åkte hem.
 
Idag däremot, idag älskar jag livet. Det har varit en sån där perfekt dag då allt bara har varit löjligt bra. Jag vaknade utvilad och med ett leende på läpparna. Efter frukost åkte skidorna och solglasögonen på och jag åkte ner på älven. Minusgraderna hade förvandlat det översta snölagret till ett utmärkt före att skejta på.

Med solen i ansiktet och hunden som sällskap avverkade jag någon mil i högt tempo. Bara åkte utan att tänka och lät kroppen jobba. En otroligt härlig frihetskänsla! Belönade mig med en lång bastu när jag kom hem.

Kontraster. Ner som en pannkaka och upp som en sol. Jag hoppas att solen skiner igen imorgon!

Ett fint ögonblick

Vid köksbordet sitter min morfar. Hans stövlar har bildat en liten sjö av smältvatten under bordet. Han bemödar sig sällan att ta av dom när han bara ska "titta förbi en stund". Besök som ofta varar i minst en timme, min morfar har inte bråttom iväg någonstans.

Han sitter på en stol och spelar gitarr och sjunger. Hans annars så svaga och hesa stämma ljuder nu stark och klar. Min morfar verkar glad och han sjunger en visa med väldigt många verser. Mittemot honom sitter jag och ler stort.

Word.

En man som kan...

...konsten att vara sjukt rolig!
http://hanneshervieu.se/

Livskvalitet

Jag åker ner på älven, där isen ligger tjock. Skejtar på hårda skoterspår som nu är täckta av ett lager nysnö. Hunden springer några meter framför mig och jag får jobba hårt för att hålla hans tempo. Det sista dagsljuset färgas rosa och ramar in de blåvita bergen på andra sidan älven.

Vi åker upp i skogen och möts av några renar som korsar vår väg. Jag är beredd på hunden plötsliga tempoväxling och lyckas fortsätta utan att trassla in skidorna i kopplet. Skejtar snabbt vidare och följer en skogsväg som verka sluta där bergen tar vid.

Någon kilometer längre in i skogen passerar vi ett rengärde, där en hjord med renar befinner sig utanför fållorna. Tre renar springer framför oss några hundra meter, innan de slutligen viker av från vägen och in i skogen där granarna står täta.

Sista biten hem åker vi igenom byn och hunden springer med tungan hängdes på sned. Det känns som att vi flyger fram och jag ser på honom hur nöjd han är. Det är jag också.

Utan tvekan dagens höjdpunkt. Jag tror att det är det här som kallas livskvalitet. 

That's what friends are for

Jag har på sistone inte riktigt haft tid att skriva om mitt liv. Jag har nämligen haft fullt upp med att leva det. Under den senaste veckan har jag frotterat mig med fina vänner och det har varit alldeles, alldeles underbart. Trots för få timmar av sömn och långa bussresor känner jag mig fulladdad med ny energi, vilket känns lovade då jag snart går in i en intensiv period med mycket jobb.

Eftersom jag i vanliga fall har distansförhållande med alla mina vänner, har det varit rena lyxen att träffa så många av dem på kort tid. Jag känner mig otroligt tacksam för alla dessa fina människor som vill vara en del i mitt liv. Lika relationer på det sätt att alla är betydelsefulla för mig, men olika på det sätt att ingen relation är den andra lik.

Någon har på kort tid blivit en av mina bästa vänner och trots att det är många mil emellan oss vet jag att hon alltid finns där. En annan började som en kompis kompis, men numera räknar jag honom även som min vän och vi träffas betydligt oftare än förut.

Några vänner varken  ringer eller träffar jag så ofta, men när vi väl gör det känns det precis som förr. Vi pratar, skrattar och skvallrar på samma sätt som vi gjorde då vi delade vardagen och praktiskt taget levde på varandra. Andra vänner hälsar man på när man ses, uppdaterar varandra om det senaste och skiljs sedan åt. En relation där bägge parter än nöjda med den ytliga bekantskapen.

Jag vill att alla dessa människor ska förbli mina vänner och fortsätta vara en del av mitt liv. Jag tror att man behöver olika typer av vänskapsrelationer. Ett liv med bara några få nära vänner skulle kännas tomt, medan ett liv med enbart många ytligt bekanta skulle kännas fattig. Som med allt annat tror jag på en balans. Och just nu känner jag mig väldigt nöjd med den balansen i mitt liv.