Solen står högre upp på
himlen än den gjort tidigare i år och ger ett guldskimrande ljus åt skogens snöklädda
trädtoppar. Jag åker skidor uppför en backe som aldrig verkar vilja
plana ut men kämpar envist på trots trötta ben. Först när jag kommit fram till det ställe där skogsvägen
inte längre skuggas av höga tallar och solens strålar får fritt spelrum på den
vita snön stannar jag. En lång stund står jag där uppe på höjden, blickar ner över dalen
och pustar ut.
Hunden står startklar några meter framför mig, jag sätter skidorna parallellt och släpper sedan kontrollen. Utför och framåt, solen i ögonen och stavarna rakt upp i luften. Det går fort, nästan lite för fort, men jag bromsar ändå inte. Frihetskänslan fyller hela mig och ögonen tåras, om det beror på fartvind eller lyckorus vet jag inte. När jag mindre än 20 sekunder senare åter har horisontell mark under skidorna pumpar adrenalinet fortfarande och just där och då tänker jag att jag inte kan begära mer av livet.
Hunden står startklar några meter framför mig, jag sätter skidorna parallellt och släpper sedan kontrollen. Utför och framåt, solen i ögonen och stavarna rakt upp i luften. Det går fort, nästan lite för fort, men jag bromsar ändå inte. Frihetskänslan fyller hela mig och ögonen tåras, om det beror på fartvind eller lyckorus vet jag inte. När jag mindre än 20 sekunder senare åter har horisontell mark under skidorna pumpar adrenalinet fortfarande och just där och då tänker jag att jag inte kan begära mer av livet.
Plötsligt ökar det i intensitet, färgerna blir allt starkare och rörelserna större. Jag stannar upp, knarret under skorna tystnar omedelbart och hunden står blixtstilla bredvid mig. En böljande grönfärgad båge spänns över hela himlen och jag sväljer hårt som i ett försök att samla mig, men det går inte då varenda liten cell i mig verkar ha fått glädjefnatt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar