Life is about creating yourself.: 2011

fredag 11 november 2011

Till mina trogna läsare

Som de flesta av er vid det här laget både har märkt och påpekat, så är det nuförtiden väldigt dött här på attfallafritt . Numera sker uppdateringar antingen på resdagboken eller livetiskottland, då de mesta jag skriver är relaterat till mitt liv och min vardag i Skottland.

Jag är dock lite sugen på att skriva om andra saker, men saknar inspiration och skulle därför behöva lite hjälp på traven. Ge förslag på rubriker, ämnen eller något ni vill att jag ska skriva om, så får vi se om jag lyckas åstadkomma något att publicera här.

Det är ju inte mer än rätt av mig att ge er något att läsa, då ni är ett troget gäng som klickar in här var och varannan dag trots de uteblivna uppdateringarna!

onsdag 28 september 2011

Melissa Horn

Än en gång leverar hon!

Om och om igen lyssnar jag på den här låten, älskar piano solot och önskar att jag skulle besitta hennes förmåga att skriva fantastiska texter!

fredag 16 september 2011

Where did we go wrong?

Det finns en sorg i mig, lågt rankad bland alla de andra sorgerna, men som med jämna mellanrum kommer upp till ytan och gör sig påmind. Sorgen över oavslutade relationer, där vänskapen eller kärleken gradvis mattades av och bleknade bort. Det som tidigare var så viktigt förlorade någonstans längs vägen sitt värde, utan att jag egentligen förstod vad som hände.

Det skrämmer mig att vissa människor som en gång hade en så stor plats i mitt hjärta idag nästan känns som främlingar. Vänskap eller kärlek tills döden skiljer oss åt, finns det relationer som är eviga? Kanske är det så att vissa vänner under en period i ens liv är väldigt betydelsefulla för en, men när nästa steg på resan ska tas hamnar man i osynk. Man gör olika vägval och går längre och längre bort ifrån varandra.

Mitt i allt prat om hur viktigt det är att vårda sin kärleksrelation är det lätt att glömma bort att samma sak gäller för vänskapsrelationer. Dom kräver också underhåll, reparation och påbyggnad. I mitt liv har jag många pärlor som jag inte skulle vilja byta bort, inte ens för allt guld i hela världen! Men kanske kommer det en dag ändå att ske, att en pärla ersätts av en annan och så rullar det på. Det gäller att njuta så länge man få sola sig en pärlas glans, ta vara på varje litet skimrande ögonblick och att aldrig ta någon för givet

Trots att sorgen fortfarande finns i mig har den ingen chans att mäta sig med glädjen över vad dessa människor givit mig och alla fina minnen vi har tillsammans!

torsdag 1 september 2011

Konsten att prioritera

Att kunna prioritera är en konst och sannerligen inte en av mina medfödda talanger. Ibland förundras jag över min oförmåga att prioritera och trots att samma scenario utspelar sig gång på gång verkar jag aldrig lära mig.

Inför varje ny termin under min skoltid lovade mig själv att inte skjuta upp saker till sista sekunden. Ändå slutade det med att jag satt jag där, en natt i november, och skrev en romananalys på en bok av Charles Dickens. Pluggade tyska glosor precis innan lektionen eller satte ihop en redovisning om algblomning i bussen på väg till skolan. Bara för att nämna några av de tillfällen då jag, trots ordentligt med förberedelsetid, samlat saker på hög och sedan fått göra det under stress och tidspress.

Att saker och ting oftast har löst sig och gått bra har på något sätt rättfärdigat detta beteende och jag har fortsätt på samma sätt, år efter år. Låt säga att jag har fem punkter på min "att göra lista", varav två av dessa är självklara att ta itu med först. Men istället för att göra det börjar jag med de tre andra, inte lika viktiga eller brådskande punkterna.

Skriver vykort och pysslar istället för att organisera mina saker som ska bli kvar här hemma. Sortera gamla papper istället för att lokalisera golvet i mitt rum som göms under ett berg av kläder. Målar naglarna istället för att packa.

Eller som nu- skriver blogginlägg om konsten att prioritera istället för att faktiskt prioritera och göra det som behöver bli gjort.

tisdag 30 augusti 2011

Livet är en resa

Då och då brukar jag gå in på resdagboken, där tre av mina längre resor finns väldokumenterade i både ord och bild. Jag klickar runt bland dagboksinläggen, tittar på bilder och drömmer mig tillbaka till otroliga upplevelser och fina minnen.

Resor som gett mig så många erfarenheter, möten med fantastiska människor och vänner för livet. Resor som har prövat mig, utvecklat mig och format mig till den jag är idag.

En ny resa är nu skapad på min profil på resdagboken. Om några dagar flyttar jag till en stad i ett annat land. En stad där jag ska bo i nästan ett helt år, jobba för inga pengar alls men bli många erfarenheter rikare. Livet i Skottland kommer med ord och bild att beskriva min vardag, väl mött där!

(Givetvis kommer även attfallafritt leva vidare)

Paus

Mitt i det rådande flyttkaoset tog jag en välbehövlig paus och drog till skogs. Upp på berget där jag har spenderat många barndomsdagar men som när jag blivit äldre av någon anledning inte längre varit lika lockande. Återupptäckte denna fina plats häromveckan och är så glad att jag nu tog mig tid att tillbringa 16 timmar där, med mig själv och mina tankar som enda sällskap.

En fantastisk upplevelse att bada bastu i mörker och att läsa en bra bok i skenet av några värmeljus. Att lyssna på den behagliga tystnaden och vakna upp med morgonsolen i ögonen. Pigg, utvilad och på gott humör promenerade jag sedan hem imorse.

Skogen är nog aldrig så vacker som när löven precis har fått sina höstkläder och skiftar i olika färger. Stod en lång stund högt uppe på berget och bara njöt av utsikten över dalen där skogen möter älven och där hustaken av en hel by syns i fjärran.

En utsikt som jag sett många gånger, men sällan stannat upp och njutit av. Kanske uppskattar jag det extra mycket nu när jag vet att jag snart ska lämna det för en längre tid.

lördag 27 augusti 2011

Where will life take you?

What is a journey?

A journey is not a trip.

It’s not a vacation.

It’s a process. A discovery.

It’s a process of self-discovery.

A journey brings us face to face with ourselves.

A journey shows us not only the world, but how we fit in it.

Does the person create the journey or does the journey
create the person?

The journey is life itself.

Where will life take you?

(reklam för Louis Vuitton)

fredag 26 augusti 2011

Allt har sin tid

Sju personer, tre stora ryggsäckar, en levande höna, två vattendunkar och en låda, hopklämda på två motorcyklar. Jag ber en tyst bön och undrar om jag ska våga berätta om detta för mamma när jag kommer hem. Färden går under två timmar på steniga och branta grusvägar högt uppe i bergen. Därefter väntar en lång promenad uppför på smala stigar bland risfälten. Jag är trött efter resan men hänförs ändå av det otroligt vackra landskapet.

Svettiga och leriga kommer vi fram till ett stort bambuhus mitt ute bland risfälten, vårt hem under den kommande veckan. Några barn tittar nyfiket ut genom dörröppningen och en äldre man, som senare visar sig vara barnens farfar, kommer fram till oss. Han säger något på cebuano, ett av de 170 olika språken som talas på Filippinerna, och vi förstår av tonfallet i hans röst att de är mycket glada över vårt besök. Filippinarna är kända för sin stora gästfrihet och vi som gäster får sova i husets enda säng. Morgonen därpå, och alla andra morgnar, väcks vi tidigt i gryningen av tupparna i området som verkar tävla i konsten att gala ljudligt och ihärdigt.

Under de följande dagarna får vi uppleva vardagslivet där allt har sin tid och dagarna rullar på i sakta mak. Elektricitet saknas och man lever efter solen, stiger upp i gryningen och går och lägger sig när det blir mörkt. På kvällarna äter vi middag tillsammans i skenet av fotogenlampor och samtalar om viktiga saker. Vi har hjälp av en tolk och när han inte finns i närheten försöker vi så gott det går att kommunicera med hjälp av kroppsspråk. Även om vi på så många sätt är olika känner jag en stor samhörighet med familjen.

Kyrkan, IFI (Iglesia Filipina Independiente), vars arbete jag under mina tre månader på Filippinerna fått följa, har startat upp ett projekt för de jordbrukare som lever i området vi besöker. Det är häftigt att få uppleva hur kyrkans arbete kan nå ut till så många och se hur mycket det betyder för dessa människor.

Pappan berättar om hur han varje dag tackar Gud för det han har och för att de än en gång haft mat på bordet. Livet för familjen är många gånger kämpigt, men deras inställning och tillit till Gud gör att de orkar även när det är som svårast.

När jag vid veckoslutet rider nerför berget och lämnar stillheten för att återigen bege mig in till storstaden, gör jag det med ett leende på läpparna. Tacksam över den gångna veckan då jag lärt mig otroligt mycket och fått nya perspektiv på mitt eget liv. Innan jag lämnade Sverige hade jag aldrig kunnat ana att en av de människor jag under min resa skulle känna störst samhörighet med skulle vara en 65-årig risbonde.

(Skriven 2009 för tidningen Signe)

It's all about the little things - part 6

Konversation med en saknad lillasyster

Hon - Då såg jag att vi är så lika som folk säger!
Jag - Ja verkligen, på just på den bilden är du sjukt lik mig!

Hon - Eller tvärtom kanske?

Jag - Haha eller så inte? jag kom först?

Black and white

Ett urval av alla de bilder som ska framkallas och få pryda någon vägg i mitt nya hem.

torsdag 25 augusti 2011

Inte bra men helt okej

Sängliggande med lite feber och en förkylning på ingång. Efter att ha haft en så rolig men hektisk sommar har jag egentligen bara gått och väntat på att den här dagen skulle komma. Det kostar att ligga på topp och i slutet av en intensiv period brukar ofta en förkylning komma som ett brev på posten.

Inte så välkommet egentligen då jag har alldeles för mycket saker att göra inför den kommande flytten. Men eftersom min melodi är att gilla läget försöker jag se fördelarna med mitt nuvarande hälsotillstånd.

När man inte är helt kry är det okej att ligga i sängen, stirra upp i taket och lyssna på samma låt om och om igen. Det är okej att ägna alldeles för mycket tid åt att läsa bloggar och titta på fina bilder.

Det är okej att varken borsta håret eller ta på sig anständiga kläder. Det är okej att titta på repriser av värdelösa TV-serier. Det är okej att göra ingenting en hel dag utan att få dåligt samvete.

Det är okej att bara vara och kanske var det precis vad jag behövde just nu.