måndag 16 maj 2011
Trots den mycket bristfälliga uppdateringen har jag inte slutat skriva. Det är bara det att mina tankar som blir till ord på ett papper inte kan publiceras här. När man känner allt och ingenting på samma gång är det nog bäst att försöka skapa någon slags ordning i kaoset först, innan man låter någon annan få ta del av det.
onsdag 4 maj 2011
Då, nu, framtiden.
För snart fyra år sedan sprang jag och mina klasskamrater ut ur skolan, iklädda vita mössor sjungandes studentsången. Framtiden var vår och hela världen låg framför våra fötter. Lyckan över att äntligen få stå på egna ben och fatta sina egna beslut var härlig. Men efter en tid smög sig känslan av stress och ångest på. Alla dessa valmöjligheter, att hela tiden känna att man måste fatta rätt beslut. Att inte kasta bort sin tid, utan leva livet men samtidigt tänka på framtiden.
Fyra långa, händelserika år. Alla har vi sedan dess fattat många beslut, en del beslut mer avgörande än andra. Någon har gift sig, någon annan väntar barn. Någon är snart färdigutbildad medan någon annan bor kvar hemma hos sina föräldrar och jobbar. Våra liv idag avspeglar kanske inte de drömmar som vi hade då. Saker har förändrats under resans gång och nya mål har satts upp. Man väljer olika och det finns inga rätt eller fel. Det gäller bara att hitta sin egen väg.
Jag känner att jag har hittat min väg och om fyra månader bär den mig till en ny stad i ett främmande land. En stad där jag ska spendera nästan ett helt år av mitt liv, jobba för inga pengar alls men bli många erfarenheter rikare. När jag tänker på det som komma skall, även kallat framtiden, får jag en bra magkänsla.Inte minsta spår av ångest eller rädslan för att ha fattat fel beslut.
Det är inte många kompisar från min gymnasietid som jag idag har kontakt med. Vissa har jag glidit ifrån, vilket jag tror är naturligt då man kommer till ett sådant stort vägskäl i livet. När vi delade den trygga vardagen i skolan hade vi mycket gemensamt, men när studenten var tagen märktes det snabbt åt hur olika håll vi drog.
Andra vänner som har försvunnit längs vägen kan jag sakna ibland, men tröstar mig med att det är så det fungerar. Människor kommer och går i ens liv. Saknaden av de gamla vännerna är inte speciellt stor i förhållandet till tacksamheten och glädje över alla de nya människorna som har kommit in i mitt liv under de senaste åren.
Om några veckor är det min lillebrors tur att springa ut ur skolan, iförd sin vita studentmössa, för att möta livet och framtiden. En resa som kanske inte alltid blir som man har tänkt sig, men som är spännande, rolig, utmanande och alldeles, alldeles underbar!
Fyra långa, händelserika år. Alla har vi sedan dess fattat många beslut, en del beslut mer avgörande än andra. Någon har gift sig, någon annan väntar barn. Någon är snart färdigutbildad medan någon annan bor kvar hemma hos sina föräldrar och jobbar. Våra liv idag avspeglar kanske inte de drömmar som vi hade då. Saker har förändrats under resans gång och nya mål har satts upp. Man väljer olika och det finns inga rätt eller fel. Det gäller bara att hitta sin egen väg.
Jag känner att jag har hittat min väg och om fyra månader bär den mig till en ny stad i ett främmande land. En stad där jag ska spendera nästan ett helt år av mitt liv, jobba för inga pengar alls men bli många erfarenheter rikare. När jag tänker på det som komma skall, även kallat framtiden, får jag en bra magkänsla.Inte minsta spår av ångest eller rädslan för att ha fattat fel beslut.
Det är inte många kompisar från min gymnasietid som jag idag har kontakt med. Vissa har jag glidit ifrån, vilket jag tror är naturligt då man kommer till ett sådant stort vägskäl i livet. När vi delade den trygga vardagen i skolan hade vi mycket gemensamt, men när studenten var tagen märktes det snabbt åt hur olika håll vi drog.
Andra vänner som har försvunnit längs vägen kan jag sakna ibland, men tröstar mig med att det är så det fungerar. Människor kommer och går i ens liv. Saknaden av de gamla vännerna är inte speciellt stor i förhållandet till tacksamheten och glädje över alla de nya människorna som har kommit in i mitt liv under de senaste åren.
Om några veckor är det min lillebrors tur att springa ut ur skolan, iförd sin vita studentmössa, för att möta livet och framtiden. En resa som kanske inte alltid blir som man har tänkt sig, men som är spännande, rolig, utmanande och alldeles, alldeles underbar!
lördag 30 april 2011
söndag 17 april 2011
Att riva murar
Vintern var på intåg och de röda höstlöven låg i prydliga högar på varje gräsmatta. Vinden blåste kall och om några veckor skulle de första snöflingorna falla. Vi stod mittemot varandra, kvinnan och jag, på den runda mattan i hennes vardagsrum. Det var vårt första möte och hon tittade på mig med stadig blick. "Det är bara du själv som sätter gränser för vad du klarar av" sade hon med allvar i rösten och hon kunde inte ha haft mer rätt.
Det är så lätt att sätta upp gränser för sig själv. En slags skyddsmur inom vars murar man känner sig trygg. Risken för att göra fel är minimal, men så också möjligheten att utvecklas. Ibland låter man rädslan för att misslyckas ta över och man intalar sig själv att vad som finns inom murarna också är det enda man klarar av.
Men är det verkligen så farligt att släppa taget om det kända och trygga? Vad är det som händer när man tillåter sig själv att misslyckas och faktiskt också att lyckas? Att våga riva muren, som man själv byggt, och se vad som finns på andra sidan.
Mycket har hänt sedan mitt möte med kvinnan. Utomhus blandas ljumna vårvindar med kylan från den kvarvarande snön. Vägarna visar upp sin spruckna fasad efter en hård vinter och årets första svanar hittar öppet vatten i den tjocka isen. Och jag, jag har tagit steget ut ur min trygghetszon och växer för varje steg jag tar, in i den nya värld som jag nu har att upptäcka.
En värld full av möjligheter, där jag ständigt river murar och gör saker jag inte trodde att jag kunde klara av.
Då och då hör jag kvinnans röst i huvudet "Det är bara du själv som sätter gränser för vad du klarar av" och jag tänker att jag är skyldig henne ett stort tack!
Det är så lätt att sätta upp gränser för sig själv. En slags skyddsmur inom vars murar man känner sig trygg. Risken för att göra fel är minimal, men så också möjligheten att utvecklas. Ibland låter man rädslan för att misslyckas ta över och man intalar sig själv att vad som finns inom murarna också är det enda man klarar av.
Men är det verkligen så farligt att släppa taget om det kända och trygga? Vad är det som händer när man tillåter sig själv att misslyckas och faktiskt också att lyckas? Att våga riva muren, som man själv byggt, och se vad som finns på andra sidan.
Mycket har hänt sedan mitt möte med kvinnan. Utomhus blandas ljumna vårvindar med kylan från den kvarvarande snön. Vägarna visar upp sin spruckna fasad efter en hård vinter och årets första svanar hittar öppet vatten i den tjocka isen. Och jag, jag har tagit steget ut ur min trygghetszon och växer för varje steg jag tar, in i den nya värld som jag nu har att upptäcka.
En värld full av möjligheter, där jag ständigt river murar och gör saker jag inte trodde att jag kunde klara av.
Då och då hör jag kvinnans röst i huvudet "Det är bara du själv som sätter gränser för vad du klarar av" och jag tänker att jag är skyldig henne ett stort tack!
Crash boom bang.
Livet rullar på i högsta tänkbara fart och även om det är jag som kör så har jag ingen tanke på att sakta ned. Det är helt enkelt för roligt, samtidigt som jag innerst inne vet att jag flyr. En flykt från tankar jag inte vill tänka, en flykt från känslor jag inte vill känna.
Plötsligt, som från ingenstans, dyker den berömda väggen upp. Jag kastar mig på bromsen och lyckas i viss mån lindra smällen. Men ont gör det ändå.
Varenda j-la gång. Att jag aldrig lär mig...
Plötsligt, som från ingenstans, dyker den berömda väggen upp. Jag kastar mig på bromsen och lyckas i viss mån lindra smällen. Men ont gör det ändå.
Varenda j-la gång. Att jag aldrig lär mig...
söndag 10 april 2011
måndag 4 april 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)