Jag bor inte längre här men under tio månader var det mitt hem. En lägenhet i stort renoveringsbehov tre trappor upp, sovrummet ut mot gatan vars busstrafik fick golvet att vibrera. Att somna till ljudet av sirener från ambulanser som verkade köra skytteltrafik hela nätterna. Sitta på den sunkiga heltäckningsmattan. Hänga ut genom fönstret på ett våghalsigt sätt och fota himlen bakom hustaken på andra sidan gatan.
Varsamt sätta sig på stolarna i köket för att inte riskera att ryggstöden skulle lossna. Ligga nerbäddad under ett tjock täcke när värmen inte fungerade som den skulle. Förbanna sig över att lägenheten aldrig gick att få riktigt ren. Utarbeta en teknik för att tvätta ansiktet i badrummet med separata kranar för varm- och kallvatten.
Trots allt detta så trivdes jag. Det var ju hemma.
Trots allt detta så trivdes jag. Det var ju hemma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar