fredag 26 augusti 2011

Allt har sin tid

Sju personer, tre stora ryggsäckar, en levande höna, två vattendunkar och en låda, hopklämda på två motorcyklar. Jag ber en tyst bön och undrar om jag ska våga berätta om detta för mamma när jag kommer hem. Färden går under två timmar på steniga och branta grusvägar högt uppe i bergen. Därefter väntar en lång promenad uppför på smala stigar bland risfälten. Jag är trött efter resan men hänförs ändå av det otroligt vackra landskapet.

Svettiga och leriga kommer vi fram till ett stort bambuhus mitt ute bland risfälten, vårt hem under den kommande veckan. Några barn tittar nyfiket ut genom dörröppningen och en äldre man, som senare visar sig vara barnens farfar, kommer fram till oss. Han säger något på cebuano, ett av de 170 olika språken som talas på Filippinerna, och vi förstår av tonfallet i hans röst att de är mycket glada över vårt besök. Filippinarna är kända för sin stora gästfrihet och vi som gäster får sova i husets enda säng. Morgonen därpå, och alla andra morgnar, väcks vi tidigt i gryningen av tupparna i området som verkar tävla i konsten att gala ljudligt och ihärdigt. 

Under de följande dagarna får vi uppleva vardagslivet där allt har sin tid och dagarna rullar på i sakta mak. Elektricitet saknas och man lever efter solen, stiger upp i gryningen och går och lägger sig när det blir mörkt. På kvällarna äter vi middag tillsammans i skenet av fotogenlampor och samtalar om viktiga saker. Vi har hjälp av en tolk och när han inte finns i närheten försöker vi så gott det går att kommunicera med hjälp av kroppsspråk. Även om vi på så många sätt är olika känner jag en stor samhörighet med familjen.

Kyrkan, IFI (Iglesia Filipina Independiente), vars arbete jag under mina tre månader på Filippinerna fått följa, har startat upp ett projekt för de jordbrukare som lever i området vi besöker. Det är häftigt att få uppleva hur kyrkans arbete kan nå ut till så många och se hur mycket det betyder för dessa människor.        

Pappan berättar om hur han varje dag tackar Gud för det han har och för att de än en gång haft mat på bordet. Livet för familjen är många gånger kämpigt, men deras inställning och tillit till Gud gör att de orkar även när det är som svårast.

När jag vid veckoslutet rider nerför berget och lämnar stillheten för att återigen bege mig in till storstaden, gör jag det med ett leende på läpparna. Tacksam över den gångna veckan då jag lärt mig otroligt mycket och fått nya perspektiv på mitt eget liv. Innan jag lämnade Sverige hade jag aldrig kunnat ana att en av de människor jag under min resa skulle känna störst samhörighet med skulle vara en 65-årig risbonde.

(Skriven 2009 för tidningen Signe)

2 kommentarer:

  1. Vill man bli väckt av tuppar på morgonen (eller eftermiddagen, eller kvällen) går det också bra att åka till Stämningsgården! :)

    SvaraRadera
  2. Jag vill också ut och resa, bombaderas med nya intryck och känna att man lever..Och du, du kan konsten att skriva!

    SvaraRadera