Livet är ett evigt pusslande

Minst en gång per dag klär jag mig efter väder, kopplar hunden och smäller igen ytterdörren bakom mig. Sedan går vi, hunden och jag. Längs den snötäckta grusvägen upp till stora vägen där vi sedan svänger norrut, alltid norrut. Många, korta steg för mig lätt in ett högt tempo och benen verkar snart gå av sig själv. Hunden trippar tätt bakom mig och jag börjar lägga pussel, tankepussel.

I början av dagen är oftast kantbitarna och större delar av pusslet intakt från gårdagens pusslade och jag kan fokusera på detaljer. Om tankepusslandet sker senare under dagen ligger fokus på att pussla ihop ramen och få någorlunda ordning på motivet. Ibland finns det bitar som inte verkar passa någonstans, hur man än vrider och vänder på dom. Nästa gång jag pusslar ser jag med en gång var dessa bitar har sin plats.

Ett motiv växer fram, ibland färgglatt och vackert. Andra gånger är pusslet grått, fult och trasigt här och där. Vissa pussel klarar jag av att lägga på en dag, medan mer detaljerade motiv kan ta flera dagar att färdigställa.

En timme och många pusselbitar senare svänger jag och hunden åter in på den snötäckta grusvägen och avslutar pusslandet för den här gången. Jag vet att det imorgon kommer finnas fler pusselbitar att lägga på plats. Livet är ett evigt pusslande.