söndag 20 januari 2013

"Dör-jag-nu-så-dör-jag-lycklig"

Min samling av "dör-jag-nu-så-dör-jag-lycklig"-ögonblick blir allt större för varje vecka som går och den här fantastiska dagen har bjudit på inte mindre än två sådana stunder.

Solen står högre upp på himlen än den gjort tidigare i år och ger ett guldskimrande ljus åt skogens snöklädda trädtoppar. Jag åker skidor uppför en backe som aldrig verkar vilja plana ut men kämpar envist på trots trötta ben. Först när jag kommit fram till det ställe där skogsvägen inte längre skuggas av höga tallar och solens strålar får fritt spelrum på den vita snön stannar jag. En lång stund står jag där uppe på höjden, blickar ner över dalen och pustar ut. 

Hunden står startklar några meter framför mig, jag sätter skidorna parallellt och släpper sedan kontrollen. Utför och framåt, solen i ögonen och stavarna rakt upp i luften. Det går fort, nästan lite för fort, men jag bromsar ändå inte. Frihetskänslan fyller hela mig och ögonen tåras, om det beror på fartvind eller lyckorus vet jag inte. När jag mindre än 20 sekunder senare åter har horisontell mark under skidorna pumpar adrenalinet fortfarande och just där och då tänker jag att jag inte kan begära mer av livet.



”Det är fett norrsken ute nu” meddelar någon på Facebook, jag släpper omedelbart allt jag har för händerna och slänger på mig ytterkläderna. Kopplar hunden och tillsammans promenerar vi rakt ut i natten där både halvmånen och norrskenet sprider ljus. Följer hårda skoterspår som leder oss bort från byn och in i skogen. Inte en enda gång tittar jag ner för att se var jag sätter mina fötter, blicken är hela tiden vänd uppåt och norrut. Likt eldslågor dansar norrskenet på himlavalvet och bildar olika formationer. 

Plötsligt ökar det i intensitet, färgerna blir allt starkare och rörelserna större. Jag stannar upp, knarret under skorna tystnar omedelbart och hunden står blixtstilla bredvid mig. En böljande grönfärgad båge spänns över hela himlen och jag sväljer hårt som i ett försök att samla mig, men det går inte då varenda liten cell i mig verkar ha fått glädjefnatt. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar