Oh happy day!

Det är full vinter ute, men det doftar vår. Februari - årets kallaste månad, avslutar på ett lovande sätt. Nästan nollgradigt och strålande sol.

Alla onda tankar om snöstorm och midvinterkyla verkade smälta bort i vårsolens första strålar och jag tänkte; Kära vinter, allt är förlåtet! Välkommen åter i november!

Slut som artist

"LEDIG" står det färgglada versaler under dagens datum (som förövrigt är inringat med fet tusch) i min kalender. Jag har under de tre senaste veckorna ofta sneglat längtansfullt på den sidan i kalendern. Det har varit mycket på sistone. Har det inte varit jobb, så har det varit uppstyrande av min framtid eller något annat viktigt. Inte konstigt att jag är så trött.

Att vara ledig betyder för mig i vanliga fall att jag då försöker göra allt som jag inte hunnit med. När jag kom hem från jobbet igår, så utmattad att jag bröt ihop när någon försökte skämta med mig, insåg jag att jag behövde ta en liten time-out. Så idag har jag varit ledig - på riktigt. Släppt alla måsten och bara varit.

Sovit tills jag vaknade av mig själv, ätit frukost i sängen, tagit en lång promenad i snöstormen och lyssnat på bra musik. Helt enkelt bara gjort saker som jag haft lust med. Att det sedan faktiskt blivit en del av sakerna på min "att-göra-listan" är ju bara ett plus i kanten. En otrolig skön och välbehövlig dag.

Tänk att det ska behövas en kraschlandning för att påminnas om att vikten av vila och återhämtning inte bara är något som gäller vid träning. Jag känner mig rätt slut som artist just nu, men på måndag borde jag åter vara tillbaka på scen.

The show must go on.

I ett iskallt IKEA-land

Jag erkänner. Livet hemma i den lilla byn, som ligger precis där älven kröker sig, har på sistone inte varit speciellt roligt. Inte det minsta roligt faktiskt. Kylan verkar ha lamslagit mig och jag känner mig frusen ändå in i själen. Jag masar mig upp ur sängen alldeles för tidigt varje morgon och sedan verkar resten av dagen enbart vara en transportsträcka tills jag äntligen får gå och lägga mig igen.

En konstant trötthet som påverkar allt jag gör och tänker. Noll inspiration. Jag återkommer när jag tinat upp och fungerar någorlunda normalt igen. Förhoppningsvis inom kort, då åtminstone kylan utomhus nu börjar ge med sig.

.

Trettiosexiskallaminusgraderderdeträckernu!

Vädret är tydligen samtalsämnet den här veckan, precis som alla andra veckor under året. "Nog är det kallt!" konstaterar gubbarna här hemma, där de står med jackorna uppknäppta utanför byns enda affär.

Jag skulle kunna skriva många frostiga ord om hur kylan äter upp mig inifrån och förpestar min tillvaro. Men jag besparar er mina dystra ord och säger som gubbarna; Nog är det kallt! (läs; det är nog kallt!).

Livet är ett evigt pusslande

Minst en gång per dag klär jag mig efter väder, kopplar hunden och smäller igen ytterdörren bakom mig. Sedan går vi, hunden och jag. Längs den snötäckta grusvägen upp till stora vägen där vi sedan svänger norrut, alltid norrut. Många, korta steg för mig lätt in ett högt tempo och benen verkar snart gå av sig själv. Hunden trippar tätt bakom mig och jag börjar lägga pussel, tankepussel.

I början av dagen är oftast kantbitarna och större delar av pusslet intakt från gårdagens pusslade och jag kan fokusera på detaljer. Om tankepusslandet sker senare under dagen ligger fokus på att pussla ihop ramen och få någorlunda ordning på motivet. Ibland finns det bitar som inte verkar passa någonstans, hur man än vrider och vänder på dom. Nästa gång jag pusslar ser jag med en gång var dessa bitar har sin plats.

Ett motiv växer fram, ibland färgglatt och vackert. Andra gånger är pusslet grått, fult och trasigt här och där. Vissa pussel klarar jag av att lägga på en dag, medan mer detaljerade motiv kan ta flera dagar att färdigställa.

En timme och många pusselbitar senare svänger jag och hunden åter in på den snötäckta grusvägen och avslutar pusslandet för den här gången. Jag vet att det imorgon kommer finnas fler pusselbitar att lägga på plats. Livet är ett evigt pusslande.

Sen en tid tillbaka har jag varit tom

Ibland infinner sig en obehaglig känsla av tomhet. Utan förvarning smyger den sig på och det går inte riktigt att sätta fingret på vad det är som saknas. Utåt sett verkar allting vara bra, men inombords är det tomt. En känsla av missnöje sprider sig i hela kroppen och trots försök att vara närvarande är tankarna på ett annat håll.

Vissa gånger varar känslan bara i några minuter. Andra gånger i timmar som blir till dagar.

Kanske fyller den olustiga känslan en funktion. För på något sätt blir det ett uppvaknande när den slutligen lämnar en. Man ser allt med nya ögon och blir påmind om hur fantastiskt livet egentligen är.

En påminnelse om att leva här och nu.

Aurora borealis

När minusgraderna förvandlar mig
till en isprinsessa med snövitt hår
och norrskenet dansar på himmelen
likt gröna eldslågor,
längtar jag inte längre bort

(Någonting nytt)

en sen fredagsnatt en tidig lördagsmorgon

fem minusgrader, klockan är 04.42

ljudet av klackar

mot den frostiga asfalten
det enda som hörs

fötterna rör sig så fort
vill hem
huvudet hänger inte med

en bil bländar mig
föraren undrar nog vad jag gör ute
en tidig lördagsmorgon
det han inte vet
är att för mig
är det en sen fredagsnatt


(Någonting gammalt) 

First day of the rest of my life

Jag imponeras av människor som vågar släppa taget om det som känns tryggt och ge sig ut på osäker mark. Människor som vågar ta sig an nya och kanske därför också svåra uppgifter. Som bjuder på sig själva och skrattar när det blir lite fel. Människor som vågar försöka igen efter att ha misslyckats. Jag bär på en längtan att bli en av dom som vågar.

När jag för tredje gången under dagen gick in i en situation, där jag varken kände mig bekväm eller van, och klarade av det med bravur slog det mig; idag är jag en av dom!

Måndagen den sjunde februari 2011 går till historien som den dag då jag tre gånger om imponerades av mig själv.

Det känns stort.

?

Att lämna något som en gång var
är svårt,
när man står vilsen
och inte vet
vart man ska fortsätta

.

Att vid 22-års ålder flytta hem till sina föräldrar igen skulle kunna ses som ett misslyckande. Jag väljer att se det som ett halvår av rutiner, eftertanke och återhämtning. Under de tre senaste åren har jag flängt hit och dit och sällan haft en lugn stund. Innan ett projekt avslutats har jag varit på väg in i nästa. Jag har bott på olika platser, rest en hel del och fått uppleva de mest fantastiska saker. Upplevelser som kräver reflektion och bearbetning. 

Det är lätt att köra på i ett alldeles för högt tempo och inte inse vikten av att ibland faktiskt stanna upp. Jag tror att det kommande halvåret på många sätt kommer att pröva mig, men samtidigt vara otroligt välbehövligt inför framtiden.

Jag behöver helt enkelt komma i kapp mitt liv, för att sedan kunna fortsätta framåt.   

Sen en tid tillbaka...

Melissa Horn är ett geni. Hennes texter växer för varje lyssning och aldrig tidigare har jag känt igen mig så mycket i en låt som i ”Sen en tid tillbaka”. Vartenda litet ord hade likaväl kunnat vara skrivet av mig.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till 

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är 

Och jag har ändrat i mitt rum, köpt nya möbler
Och samlat damm på min gitarr
För allting jag skriver det blir ändå för kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är

Jag har ändrat i mitt rum, köpt nya kläder
Och samlat damm på min gitarr
Men i vad jag än tar på mig känner jag mig alltför kort
Och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

”Allting jag skriver blir ändå för kort och allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort”

 Sen en tid tillbaka - Melissa Horn

När ens tankar formuleras och blir till ord i en sammanhängande text känns det på riktigt. Jag ser den här bloggen som mitt lilla projekt under de kommande månaderna. En utmaning. Att skriva, skriva, skriva och på så sätt försöka få någon slags ordning i oredan av tankar och funderingar.

Men framförallt handlar det om att jag ska VÅGA!  Att publicera egenskrivna texter skrämmer mig. Är det tillräckligt bra? Vill någon läsa det här? Duger JAG? En inspirerande vän till mig lever efter mottot ”Utmana dina rädslor, det ska kännas att du lever”. Det som skrämmer henne försöker hon helt enkelt se till att göra! Genom den här bloggen tänker jag göra detsamma. 

Jag ska våga falla fritt.