Hemma är sig likt

Grannhuset där mina älskade morföräldrar bor är fortfarande falurött, om än en nyans klarare. I fönstret blommar pelargonerna och vid lunchtid varje dag serveras fika i pörtet, husets hjärta. Runt bordet samlas tre generationer och jag sitter återigen på platsen som räknas som min.

Ängarna ner mot älven är gröna och i dikeskanterna blommar rallarros och hundkex. Mina yngsta systrar och grannflickorna är precis lika badsugna som sommaren innan, trots den något svala temperaturen i vattnet. Kvällarna tycks oändligt långa då solen aldrig går ner och vaknar man mitt i natten är det fortfarande ljust.

Det är välbekant och det mesta är sig likt. Det är hemma.