Vid älvens strand

Om man cyklar uppför grusvägen som leder från mina föräldrars hus, korsar den stora vägen (som riksväg 99 kallas här i byn, då den helt enkelt är den största vägen) och svänger vänster ner mot älven kommer man till ett vitt hus med ljusblå knutar. Blommor av olika slag och i regnbågens alla färger växer längs husväggen och på trappan står ett par stövlar med avklippta skaft.

Husets ägare är en dam som har levt i snart 90 år, men varken hennes fysik eller sinne visar tecken på att hon är så till åren kommen. Hon påtar runt i trädgården, böjer sig ned utan besvär och lyssnar intresserat på mina berättelser även om jag ibland får upprepa något då hon inte alltid hör vad jag säger. På verandan serveras kall hallonsaft och precis som vanligt får man blanda till den själv i sitt eget glas. Hon bjuder på sockerkaka och jag har inte hjärta att tacka nej trots att jag är allergisk.

Jag upptäcker att vi har ett födelsemärke på precis samma ställe i ansiktet, vi skrattar lite åt det och hon säger "Ja, men så är vi ju också släkt!". Efter fikat promenerar vi ner mot älven och hon visar mig sitt grönsaksland, innan vi kramas hejdå och jag cyklar uppför grusvägen som leder hem.

När jag vänder mig om ser jag hur hon står på trappan och vinkar till mig. Jag tänker att jag ska hälsa på snart igen.