Livet rullar på i högsta tänkbara fart och även om det är jag som kör så har jag ingen tanke på att sakta ned. Det är helt enkelt för roligt, samtidigt som jag innerst inne vet att jag flyr. En flykt från tankar jag inte vill tänka, en flykt från känslor jag inte vill känna.
Plötsligt, som från ingenstans, dyker den berömda väggen upp. Jag kastar mig på bromsen och lyckas i viss mån lindra smällen. Men ont gör det ändå.
Varenda j-la gång. Att jag aldrig lär mig...
och sen reser du dig upp, borstar av dig skiten och fortsätter :)
SvaraRadera