söndag 17 april 2011

Att riva murar

Vintern var på intåg och de röda höstlöven låg i prydliga högar på varje gräsmatta. Vinden blåste kall och om några veckor skulle de första snöflingorna falla. Vi stod mittemot varandra, kvinnan och jag, på den runda mattan i hennes vardagsrum. Det var vårt första möte och hon tittade på mig med stadig blick. "Det är bara du själv som sätter gränser för vad du klarar av" sade hon med allvar i rösten och hon kunde inte ha haft mer rätt.

Det är så lätt att sätta upp gränser för sig själv. En slags skyddsmur inom vars murar man känner sig trygg. Risken för att göra fel är minimal, men så också möjligheten att utvecklas. Ibland låter man rädslan för att misslyckas ta över och man intalar sig själv att vad som finns inom murarna också är det enda man klarar av.

Men är det verkligen så farligt att släppa taget om det kända och trygga? Vad är det som händer när man tillåter sig själv att misslyckas och faktiskt också att lyckas? Att våga riva muren, som man själv byggt, och se vad som finns på andra sidan. 

Mycket har hänt sedan mitt möte med kvinnan. Utomhus blandas ljumna vårvindar med kylan från den kvarvarande snön. Vägarna visar upp sin spruckna fasad efter en hård vinter och årets första svanar hittar öppet vatten i den tjocka isen. Och jag, jag har tagit steget ut ur min trygghetszon och växer för varje steg jag tar, in i den nya värld som jag nu har att upptäcka.

En värld full av möjligheter, där jag ständigt river murar och gör saker jag inte trodde att jag kunde klara av.

Då och då hör jag kvinnans röst i huvudet "Det är bara du själv som sätter gränser för vad du klarar av" och jag tänker att jag är skyldig henne ett stort tack!

2 kommentarer: