lördag 13 oktober 2012

Veckans insikt

Hur idylliskt, vackert och härligt livet än är här hemma i byn så har det börjat krypa i kroppen på mig. Jag längtar efter äventyr, spontanitet men framförallt socialt umgänge. Mitt sociala liv har på två månader gått från en intensitet på ungefär 180 % till att i princip nästan vara obefintligt. En stor omställning som jag i och för sig varit förberedd på, men som i praktiken har varit betydligt tuffare att hantera.

Jag påminner mig själv ständigt om att att det här faktiskt är ett aktivt val som jag har gjort. Det finns många andra saker som jag hade kunnat göra den här hösten, men jag valde att bo hemma i byn i ett halvår. Häromdagen, efter en kortare tid av intensiv längtan efter något annat, slog det mig och blev med ens så självklart. Jag kommer aldrig någonsin att ångra mitt val.

En eftermiddag i början av oktober, solen förstärker alla klara höstfärger och jag svettas i min vindjacka. Morfar krattar ihop löv till stora högar och min uppgift är att köra bort lövbergen med skottkärra innan mina systrar får för sig att hoppa i dom. Vi spånar på idén om att bygga en "lövtippningsramp" för att underlätta arbetet, men i övrigt jobbar vi på i tystnad.

Ett kallt och intensivt regn har slagit mot fönsterrutorna hela morgonen, men inne i mormors kök är det varmt och skönt. Vi bakar limpor och kakor som ska sparas i frysen ända fram till jul. På radion spelas svensk hiphop i "Morgonpasset i P3" och jag sjunger med. Mormor och jag konstaterar att vi är ett riktigt bra team, då bakningen går som på räls.

Jag och mamma ligger på köksgolvet och stretchar, genomblöta av svett efter kvällens träningspass. Diskuterar vilka övningar som var roligast alternativt jobbigast, vilket oftast brukar vara samma övning. Vi jämför vem som har störst muskler, jag vinner alltid men mamma har en smidighet som jag saknar. Kanske dyker den upp sådär i 50-års åldern.  

Kommunmästerskap i friidott för mellan- och högstadiet. På startlinjen till finalen i 60 meter står flickor från årskurs fyra uppställda. Tjejen som vinner har ett fint löpsteg och det ser ut att gå lekande lätt när hon flyger förbi de andra. Innan dagen är slut har hon fullkomligt krossat allt motstånd och fått med sig totalt fyra guldmedaljer hem. Min duktiga lillasyster.

"Tänk att du sitter här bredvid mig och inte i Edinburgh! Tänk att det går att ringa till dig för att bjuda över dig på kaffe!" suckar min snart 90-åriga gudmor lyckligt, där vi sitter vid bordet i deras pörte.

Jag kommer aldrig ångra att jag valde att tillbringa tid med några av de absolut viktigaste människorna i mitt liv.

2 kommentarer:

  1. Livet är för kort för att ångra saker (och nej, jag har inte svarat på frågorna, än..)!!

    SvaraRadera