.

Att vid 22-års ålder flytta hem till sina föräldrar igen skulle kunna ses som ett misslyckande. Jag väljer att se det som ett halvår av rutiner, eftertanke och återhämtning. Under de tre senaste åren har jag flängt hit och dit och sällan haft en lugn stund. Innan ett projekt avslutats har jag varit på väg in i nästa. Jag har bott på olika platser, rest en hel del och fått uppleva de mest fantastiska saker. Upplevelser som kräver reflektion och bearbetning. 

Det är lätt att köra på i ett alldeles för högt tempo och inte inse vikten av att ibland faktiskt stanna upp. Jag tror att det kommande halvåret på många sätt kommer att pröva mig, men samtidigt vara otroligt välbehövligt inför framtiden.

Jag behöver helt enkelt komma i kapp mitt liv, för att sedan kunna fortsätta framåt.